Helgen 28/29-2012

Helgen har varit lugn och fin.

 Eva-Lotte, Annelie och jag har delat på helgen.

En riktig finhelg!!

Körsbärsträdet utan för matsalen börjar att tappa sina blommor, och idag söndag har det blåst så kraftigt att en brukare sa:

 

"Jag trodde minsann att det snöade i morse när jag kom ut i matsalen och tittade på trädet".

Ja, 

blommorna ramlar ju snabbt av och speciellt när det blåser som det gjort idag.

Det gäller att njuta medan de finns kvar!!!

Vår nya brukare trivs så väldigt bra hos oss, och idag sa han till oss att "jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här oss er, för ni är så goa allihop".

Ett gott betyg till oss!!!

Och tilläggas skall att vi trivs med honom också!!

 Många anhöriga har varit hos oss både lördag och söndag, 

och det är alltid trevligt att få en 

"snackestund".

Schack pågår!!!

Kyckling Marengo stod på menyn idag och som avslutning serverades chokladmousse...

Mmmmm....

På vift med Attendobussen igen...

Nu drog bussen till Lomma Zoo!!!!

En av våra brukare som bara älskade att klappa om getterna!

Massor av mys och mysiga djur!!!!

Inga tomma rum...

på vår paviljong inte.

Nu vill vi säga varmt välkomna till 2  nya boende, och som vi verkligen hoppas ska trivas hos oss och dela vår gemenskap och deltaga i våra aktiviteter.

 

När språket gick sönder

Tänk dig detta scenario när språket gått sönder, 

när du inte längre kan göra dig förstådd, 

när du inte får fram orden fast du vet...

du vet ju...

egentligen...

men det kommer inget ord...

vad är det som händer?

Livet vänds upp och ner för den som får afasi, 

ingenting fungerar som det ska längre. 

Saker som tidigare varit enkla att göra, 

blir plötsligt väldigt krävande.

Det är inte lätt att kunna bemöta och förstå denna människas livssituation som bara på några ögonblicks minuter förändrats.

Språket har gått sönder...

Den som har afasi har varierande svårigheter att förstå, 

tala, 

 läsa och/eller skriva.

Att kunna räkna kan också vara väldigt svårt. 

 

Afasi är en dold funktionsnedsättning.

 Den kan därför vara svår för omgivningen att förstå om man inte har kunskap om afasi.

Vill du veta mer:

http://www.afasi.se/

Varje människa är en berättelse

Varje människa är en berättelse

Inte så ofta man tänker på det kanske.

Men det är ju så...

Det kan vara lilla Agda...

hon har levt ett rikt liv hon.

Har fortfarande sina 2 barn kvar i livet, 

hennes make gick dock bort i fjol och då mådde Agda inte så bra.

Men med god kontakt med sina barn så övervann hon den tiden.

Livet har förändrats en del för Agda nu, 

hon klarar inte längre av sina dagliga sysslor som hon delvis får hjälp med av hemtjänsten.

Agda blir lätt arg...

lätt irriterad...

arg för att saker och ting inte längre fungerar som HON vill att de ska göra.

Irriterad för att HON vill kunna...

Vill kunna GÖRA saker som förr.

Äldsta sonen har till och med börjat prata om att flytta???

Flytta vart?

Till ett hem sa sonen i går eftermiddags vid kaffetåren som han lyckats klämma in med "lilla mamma" mellan jobbmötena.

Vadå för hem, Agda funderar...

klart att hon vet att det finns "gamlingar" som bor på sådana och får hjälp med sina dagliga bestyr.

Men vadå...

hon vill minsann inte bo med människor som hon inte känner,

sitta med människor som hon inte känner i matsalen och äta,

sitta med människor hon inte känner och gymnastisera...

bara för att det är bra, 

bra för lilla kroppen och så blir man klar i lilla knoppen.

Brrr...

Agda ryser vid tanken.

Nej, hon vill inte...

Hon vill vara här hemma, 

pyssla med sin blommor, 

laga sin egen mat, 

gå ut när hon vill, 

lägga sig när hon vill och inte när det finns tid till att 

"lägga henne".

-Nu ska du lägga dig lilla Agda...

NEJ!

BESTÄMT NEJ!

Jag vill inte skriker Agda till sina barn...

Snyftar tyst...

Jag vill inte...

Mår sämre...

kan inte längre gå upp på pallen för att nå den där skålen på översta hyllan som hon bara måste ha.

Yrseln kommer och går, 

ibland går hon inte ut på flera dagar...

vågar liksom inte...

Tänk om hon blir yr.

-Har du varit ute i veckan mamma, frågar sonen,

Javisst , har jag det...

Jag var nere på servicecentret och åt härliga kåldolmar igår...

och i förrgår pratade jag länge med Lis i telefon.

-Men mamma, Lis har ju varit död i ett par år nu...

Ja, ja, men då var det någon annan jag pratade med svarar Agda tyst.

Sonen tittar på matsedeln och konstaterar att det var inte kåldolmar igår...

på servicecentret.

Skorna och hennes kappa verkar vara orörda,

det är nog så att mamma inte varit utanför dörren på dagar.

Så kommer då den dagen då det inte fungerar längre och

Agda får en lägenhet på Solens vårdboende.

Nu ska vi gå och titta på din nya lägenhet lilla mamma.

Han tar Agda under armen och styr stegen mot ingången.

Personalen är jätte kära och rara mot henne när de välkomnar henne till solens vårdboende.

Här inne hos oss lyser solen alltid det är därför vi heter som vi gör, förklarar en av flickorna som arbetar där.

Ja, ja...

tänker Agda...

så här blir det nu...

det här är sista resan på mitt liv.

Så här kan det nog te sig för många av våra boende,

detta är bara en uppdiktad story...

Slutet på den får ni själv tänka er, 

för det finns många livsöden, 

positiva eller negativa och jag vill inte avgöra denna till er.

Varje människa är en berättelse i sig!

 

Lyssna

En dikt som jag känt till i några år och som jag tycker är ganska tänkvärd. Vet inte vem som skrivit den men jag tycker att den är fin.

 Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

 

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.
*

När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem,
har du svikit mig, 

hur konstigt det än kan verka.
*

Lyssna! 

Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna,
inte prata eller göra – 

bara lyssna på mig.

Och jag klarar mig själv..
Jag är inte hjälplös. 

Kanske modfälld och
bristfällig, 

men inte hjälplös.
*

När du gör något för mig,
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig,
och kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
*

Och när det är klart, 

är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.

 

 

Att finna de glömda orden

Afasi                                                         

Orden
invaderas av omgivningens virus.
Betydelsen förändras,
den liksom förvrängs.

Vad jag sa
var inte vad jag menade.
Vad jag gjorde
var inte vad jag sa.
Vad jag sa,
vad sa jag
vad.

Du stirrar tomt
meningarna slår
mot ditt medvetandes skär.
Strömmen stoppas, 
den liksom sjunker undan.

Hör nu,
lyssna noggrant,
lyssna,
hör
vad jag har att säga.

Boktips

Till er som vill läsa mer...

Mari Larsson har skrivit boken, ”Glömskans spår”.
Den handlar om hur hon hanterade sin pappas demens.
Första halvan av boken är Maris livsberättelse.
Hur hon upplevde det, och vad hon gjorde för att han skulle få en värdig vård och ett värdigt liv. 
Den andra halvan är dikter till/om Maris mamma, som har stroke och afasi.

Onsdag kväll...

Tonfiskgratäng till kvällsmat...

sådär bra...

Mackorna var desto bättre, men som någon sa...

man kan inte tycka om allt.

I och med detta så blev det matprat igen...

Det är mycket matprat på vår paviljong, 

men det beror på att en del av brukarna har tyckt om att laga mat och gärna delger oss andra sin kokkonst och till och med hela recept ibland.

En av våra brukare har till och med jobbat på restaurang en gång i tiden.

Han kan berätta han...

historierna är många...

 skratten är många...

Som den gången när brukarens hund nästan åt upp all den fina maten som tillagats med riktig omsorg, 

och som skulle serveras  till de prominenta gästerna. 

 

Det slutade med som brukaren sa...

"Ärtsoppa på burk"

Men inte vilken som helst...

det var minsann soldatens.

Men väldigt "tillpiffad" av honom, 

så de märkte nog inget.

De sa i alla fall inget.

 
Eller den gången när han och husmor skulle laga lunch och inga varor hade kommit.

"Man tager vad man haver"

Och visp stod en köttgryta på spisen och puttrade.

Hur smakade den då? Undrade jag...

Äsch...

det kommer jag inte ihåg...

men min hund åt av den i alla fall blev svaret.

Bort med skammen-om demens och att vara anhörig

Hej

Jag har funnit en sida på Internet som kanske kan vara intressant och kanske behjälplig i vår vardag med våra brukare och era anhöriga.

http://bortmedskammen.blogg.se/

Det är ju faktiskt så att "våra gamla" någon gång under ålderdomen utvecklar ett slags demens. 

Det kan vara ren glömska men också ett mer utvecklat demensbeteende.

 Ibland kan vara svårt att sätta fingret på det.

Därför tänkte jag att denna sida kunde vara till stor hjälp.

"Det är kaos!" säger min pappa                                                    

och ser spöken, ufon och troll

Det är i hans huvud det är kaos

För han lever inte här och nu

Han tror ibland att det är morgon fast det är kväll

och blir då elak på mig

(fast han egentligen är så snäll)

"Ur bloggen: www.bortmedskammen.blogg.se"

Påskhelgen hos oss på paviljong E:2

Lördagen innebar mycket påskmys med fin dukning o mycket god mat...

kalvsteken var mör o fin o det åts MYCKET.

 Vi snackade mycket om olika traditioner som man hade med sig från barndomen. 

Någon berättade om påskgömmorna och som barnen fick gå ut i skogen och leta upp. Då kontrades det genast med att 

"Tänk om man gick vilse" i skogen o blev uppäten av påskharen. 

Men...

men...

vänta nu...

påskharen äter väl inte upp små barn...

eller...

det kanske han gör???

Påsktraditionerna var många o väldigt olika:

 En brukare berättade att hennes pappa brukade stå i fönstret på påskaftonen och snegla upp mot himlen för att se om det var klart väder, 

för då visade sig nämligen påskmånen.

Hon brukade även rita påskteckningar och ge till sin mormor och morfar.

Lite ägglekar mindes man också.

  Man stöter äggändarna mot varandra och den vars ägg går sönder i båda ändarna förlorar.

En brukare berättade:

 Det bästa minnet var ändå när vi kvällen före påskaftonen fick hänga upp ett par strumpbyxor ovanför sängen. 

Under natten skulle tranan flyga in genom köksfläkten, 

sa mamma och pappa,

 och lägga saker i strumpan. 

Vi hade också varsitt ägg som vi gjort av papper och som vi lade i strumpan på kvällen, 

 på morgonen fanns det lite godis till varje barn, och min bror brukade alltid försöka att stjäla mitt.

 "Julen varar ända fram till påska, 

och det var inte sant för där emellan kommer fastan." .  

 

Någon började att prata om huruvida det egentligen var med blåkulla och häxorna.

Då berättade jag som av någon anledning är ganska påläst på detta...

 Kännetecknet för en häxa var bla utslaget hår, 

men det var inte det lättaste att se vem som var häxa. 

De såg ut som vanligt folk.

Ville man se en häxa med sitt riktiga utseende skulle man på påsknatten gå baklänges tre varv motsols runt kyrkan och samtidigt släpa två fingrar mot kyrkväggen. 

Varje gång man kom till kyrkporten skulle man gå baklänges upp för trappan och blåsa i nyckelhålet. 

Efter det kunde man se vilka som var häxor i byn.

Ha ha ha...

skratten var många!!

  Och någon sa...
tänk att man var så korkad på den tiden...
hmm...
det ligger något i de orden.

 

En riktigt trevlig påsk har vi haft med mycket mys, 
snack o vår brukare som gärna stämmer upp i sång
sjöng o "ramsade"

Gullefjun

Det var en kyckling som hette Gullefjun
hon ville ut på promenad
Och solen lyste och gräset lockade
och hela världen var så hjärtans glad.
Det fanns ett hål uti hönsgår´ns nät
där genom trippade med lätta fjät
den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun
och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.

Den lilla hönan värpte ägget,
den lilla hönan stekte det,
den lilla hönan duka bordet,
den åt och blev fet.
Men den lilla som är så smal
hon fick bara ett skal! 

 Lilla trille låg på hyllan,
lilla trille trilla ner,
ingen man i detta
land lilla trille laga kan.
(vad låg på hyllan?)